Inbördeskrig i Sverige?

Samtidigt som vi är många som idag gläder oss åt det Svenska ishockeylandslagets succé efter att igår ha tagit hem Vm-Guldet för 9:e gången till Sverige. Stort grattis Tre Kronor för den bedriften!
Så faller det riktigt mörka skuggor över vårt land efter det som inatt har utspelats i förorten Husby!

Först var det Rosengård i Malmö som stog i lågor och där räddningstjänst med fara för både liv och lem försökte ta sig in i området för att utföra det som dom finns till för.
Och nu, så sent som i natt var det alltså en förort till Stockholm som vi har fått se bilder man aldrig trodde man skulle få se utspela sig i det här landet.
Så frågan är, står vi kanske inför ett fullskaligt inbördeskrig i Sverige?
Det som mest talar emot att nånting sånt skulle hända är att flatheten är så djupt rotad idag i den svenska folksjälen att de flesta kommer att tycka att det här är polisen sak att ta hand, vilket naturligtvis innehåller sin riktighet. Men det är ingen tvekan om att det idag pyr, både här och där i det svenska folkhemmet idag.
Och om det är så att den gamle vikingen  vaknar till liv igen, då har vi inte ens sett början på det som inatt utspelade sig i Husby!

Med skarpladdade vapen i lekparken

Det fanns en tid i Sverige när barn, oskyldiga som dom är, lekte med hink och spade i sandlådan, utan någon som helst tanke på att nåt fruktansvärt skulle kunna hända dom, både när det gällde dom själva, men också deras föräldrar, men även sina kompisar.
Men den tiden är för länge sen förbi, idag ser verkligen ut på ett helt annat, så mycket brutalare vis.
Om detta blev vi igår återigen påminda om när gäng utmanade varann med vapen som när jag var yngre man endast såg till när man gjorde sin värnplikt.
Men idag sker det öppet och utan någon som helst hänsyn till att någon annan oskyldig människa hamnar mitt upp i skottgluggen.
Den här gången sköt man vilt omkring sig på en skola, en skola där jag själv gick mina år under högstadiet på 70-talet, närmare bestämt, Hammarkullsskolan, beläget i förorten Angered, strax utanför Göteborg. På den tiden var det rätt vanligt bland en del att man höll på att sniffa i sig tinner och en annan massa skit, men nåt sånt här , det som sker idag hörde man aldrig talas om.
Det här är så fruktansvärt så man saknar nästa ord för att få ut sig vad man känner när man får höra talas om sånt här.
Men samtidigt undrar man, hur har det kunnat bli så här? Är det månne på grund av våra folkvalda politiker och att det är ytterst dom som bär ansvaret för att det har blivit som det har blivit?
Med stor sannolikhet hade säkert mycket kunnats förhindrats om man hade fört en helt annan, mycket mer restriktiv politik än den som har varit gällande under flertal år, för idag har man tappat greppet om precis allt verkar det som.
Och på frågan om det hela nånsin går att rätta till, så tror då jag att, nej, det är för sent!
Bollen är för länge sen satt i rullning och till råga på allt går det utför också.

I dagarna har journalisten på Aftonbladet, Martin Aagård, låtit oss förstå att om man utropar att man älskar sitt fosterland, då har man gjort gemensam sak med Sverigedemokraterna och påföljden av det blir att man är rasist.
Men det här är inget annat sätt än att både skrämma  och hota folk, något som f ö  är mycket vanligt hos många journalister idag.
För så fort man kommer med ordspöket rasist, då är det precis som en del gör på sig, för det sista man vill är att bli förknippad med att man är rasist.
Sverige har idag blivit ett land där man skäms över sin egen etnicitet, och ve den som är stolt över det också.
Men jag skiter i vad dom säger, för jag älskar mitt fosterland och jag vill leva, jag vill dö i Norden!
Och vill nån kalla mig för rasist då, så gör det då, men jag vet hos vem problemet ligger.

Grupper på Facebook

Läste ett inlägg på twitter häromdan där en journalist på Aftonbladet roade sig med med att raljera över en grupp där det bara fanns en!! medlem som gått med. Vad just den här gruppen hette spelar mindre roll, men vad som är intressant att notera är att det är inte alltid storleken, alltså hur många medlemmar som har gått med i respektive grupp som betyder nåt, utan när och att det som i det här fallet t o m uppmärksammas av en journalist på Aftonbladet, så bevisas det eftertryckligt vilken oerhörd genomslagskraft sociala medier som ex, Facebook har på media idag.

Iförrgår läste jag i ortsblaskan om nån som hade startat en grupp med namnet: Polisen i Vetlanda.
Och det hade säkert kunna vara någor riktigt intressant, med mycket läsvärt innehåll o s v, men detta förutsatt att det verkligen var Polisen som själva som stod bakom den här gruppen, men nu var det inte så, utan någon helt annan som således utgav sig sig för att vara något man i själva fallet inte är.

Om det här, precis som alla andra märkliga företeelser som idag sker i vårt samhälle kan man ha skilda uppfattningar om. En oskyldig lek där ändå ingen tar illa vid sig kan väl aldrig skada?
Men är det då inte för lättvindigt att se så på saken?
Men då infinner sig genast frågan Om man utger sig för att vara, som nu i det här exemplet, och  att det sen visar sig att den man har föregivigt sig att vara i allmän ställning är något helt annat som står i total kontrast till hur det verkligen ligger till, vad sänder man då ut för signaler?

När det gäller redaktionen på Facebook, tycks man inte ha något som helst ansvar över att sånt här händer, där kan man uppenbarligen starta en grupp med i princip vilket namn som helst utan att dom bryr sig om det. Här kan man verkligen snacka om att se lättvindigt på vad som händer, trots att det sker mitt framför ögonen på dom.


Och underhållning till vilket pris som helst, är det verkligen det vi vill ha?

En missriktad demonstration

Om jag hade ägt en Israelisk flagga, eller om jag så bara hade ägt en Davidsstjärna, då hade jag befunnit mig på en helt annan plats och ort än där jag befinner mig i dag, nämligen i Malmö!
Malmö är idag den stad i Sverige där antisemitismen har fått som mest och starkast fotfäste, allt under de lokala politikernas goda minne och allmänt slappa attityd. För allt medans trakasserierna ligger på en nivå som går att jämföra med 30-talets Tyskland, mot  den judiska befokningen, så ger de förtroendevalda (förtroendevalda av vem kan man fråga sig?) sitt tysta, likgiltiga medgivande till vad för vad för många judiska ortsbor är en sån outhärdlig situation att många ser ingen annan utväg än att flytta därifrån.
MEN VEM ÄR DET EGENTLIGEN SOM SKULLE BEHÖVA FLYTTA PÅ SIG OCH BÖRJA OM PÅ EN ORT DE KANSKE ALDRIG ENS HAR HÖRT TALAS OM FÖRUT?
Ja, inte borde det vara judarna i alla fall!

Idag befinner sig den vänsterextrema organisationen, AFA, i Malmö.
Syftet med deras närvaro är inte vad som skulle kunna förvänta sig av en s k humanistisk organisation, att ta fajt, att starkt visa sitt missnöje mot de antisemitiska handlingar och yttringar som sker i Sveriges 3:e största stad-
Nej, syftet med att dom är, är för att demonstrera mot att Israel ikväll kommer att framföra sitt bidrag i ESC!
Och det är just det som jag menar med missriktad demonstration. Men vad annat kan man begära av dom som inte vet skillnad på höger och vänster?
Ljusskygga drägg som inte ens törs visa sitt ansikte, utan gömmer sig bakom masker och annat som väl döljer deras identitet, hur ska man kunna respektera en sådan individ?

Hur skyddar sig man sig mot byråkratisk terror?

Med tanke på hur upplyst hela vårt samhälle är idag med ett ständig flöde av reklam och annan slags propaganda, borde det inte också då vara på sin plats att vi på ett sakligt och inte allt för komplicerat sätt får veta
 hur vi skyddar oss mot byråkratisk terror?
Fundera gärna på det här en stund, men finns du som har ett färdigt svar att leverera, så tveka inte.

Träningsverk

Efter att under en period hållt mig till att i princip gå en långpromenad varje dag i raskt tempo gick jag häromveckan över till att köra på något hårdare genom istället gå över till intervallträning, vilket innebär att jag varierar hyfsad hård löpning med att gå i högt tempo.
Men så var det det där med att kroppen ska hinna återställa sig mellan varven också, vilket har visat sig vara nog så svårt.
För även om jag inte har hållt på så länge nu, har jag märkt att kroppen inte återhämtar sig i den takt som jag först trodde den skulle göra, och det är just en sån sak som gör sig påmind om att man är inte 20 år längre, vilket kan vara nog så svårt att inse för kroppen om inte annat.

Just det där med att hitta en rätt balans mellan vad huvudet säger och sen vad kroppen ger för signaler kan vara nog så svårt, och att försöka få de två systemen att samarbeta, trots att att de var för sig sänder signaler som står i fullständig kontrast till varann är nog så svårt, tufft.
Men nu har jag åtminstone kommit igång och s en får vi se var det landar nånstans.

Min fru har 3 jobb

Ja, så fick ni veta det också. Jo, det är faktiskt sant, idagsläget har hon inte mindre än 3 arbetsplatser hon dagligen går till, och ändå kommer hon inte upp i heltid!!
Slår man ut på timmar i procent räknat ligger hon på ungefär 75/80 %, nånstans där ligger det.
Inte undra på att hon vissa kvällar ger till svar, uhum, öhh, ohh, ehh??, o s v när jag vill ha svar på nån av alla de frågor jag ställer. T.ex  hur får vi  fred på vår jord? Varför är det så långt till nästa månad innan vi får pengar igen?
Var din dag bra idag älskling?
Svar: Gääsp, jovars, oh, om man kunde få gå och lägga sig en stund, och visst det får hon gärna göra, men jag har förbjudit henne att gå och lägga sig före halv åtta hos mig, ni vet det där som brukar gå på Tv 4 på vardagar.
Usch, nu känner jag mig nästan som en mansgris här. Det är klart hon ska få gå och lägga sig om hon är trött, och även om det kanske inte så väldans kul att sitta uppe och glo själv på Tv exemelvis efter kl åtta på kvällen, så är det ändå stor risk att hon vid en tidpunkten ligger och snarkar i ena delen av soffan.

Ibland kan jag känna mig orolig för henne, hon jobbar väl  inte ihjäl sig?
Nej, det ska jag allt se till att hon inte gör.
Jag har redan blivit bättre på att laga mat. Men mer om det en annan gång.

En tur på hoj som inte blev skoj

Efter att ha packat ihop lite gott och blandat gav frugan och jag iväg som det var tänkt som en avkopplande cykeltur i det härliga vårvädret, och nog blev det en cykeltur alltid, men betydligt längre än vad vi hade tänkt oss, blir till att planera det något bättre till en annan gång. Nu en en välförtjänt vila.

Framtidens politiker

Om några år, i en inte alltför avlägsen framtid så sitter dom där på sina maktpositioner, i svensk riksdag, i kommunalfullmäktige eller alla andra slags politiska uppdrag, dessa ungdomar i respektive politiskt förbund.
Idag när Centerns ungdomsförbund förespråkar en fri marknad för cannabis, då säger partiet, nej, men hur kommer det att se ut en annan dag, ett annat år? En dag när det är dom som står för huvudinriktningen för sitt partis politik? För finns det nåt som talar för att bara för att dom har blivit några år äldre så skulle dom överge sina tankar och idéer från den tid när de var yngre?
Det har blåst rejält kring just (C) i år. De flesta har säkert inte glömt bort deras kontroversiella förslag om, ja, till månggifte, fri invandring och slopande av den lagstadgade arvsrätten.
Förslag som den här gången inte roddes i hamn, men när en idé föds så betyder inte det att den för dens skull alltid kastas ut likt bebisen i badvattnet, många gånger handlar det bara om att omformulera den hela, men idéerna är likväl dom samma, utan någon som helst förändring i grund och botten.

Fortfarande bedrivs det en restriktiv narkotikapolitik i Sverige, vilket naturligtvis är som sig bör, men genom nu CUF:s förslag förstår vi att inom en snar framtid är den förbytt mot en mer liberal syn på det hela istället.
Ok att många av dom, 49 personer till antalet röstade nej till det här förslaget, men desto fler, 62 personer röstade för.
Så här har ni dom, framtidens politiker, sen om det är just dom politker vi fått för att vi förtjänar det återstår att se.

När välfärden är över

Vad finns då kvar? För om vi skall vara helt ärliga, så vad har egentligen västerlandets överflödssamhälle gett oss mer än att vi bortskämda tar allt för givet i vår omättliga hunger och fåfänga, där vi tycks tro att bara för att vi har de senaste prylarna så blir vi lyckliga i vår fåfänga jakt efter lycka?
Men samtidigt som vi ser hur en hel värld håller på att rasa samman, så tycks det ändå finnas tecken på ett uppvaknande, där fler och fler inser att festen är över, för många ett brutalt, smärtsamt uppvaknade, men som förhoppningsvis i slutändan leder till besinning och åtminstone en stunds eftertanke och som i sin tur leder till att man inser att, var det verkligen värt all möda och slit för att uppnå en livsstil där man ändå inte kände nånting annat än tomhet efteråt när det var dags att betala notan?

Att det finns dom som fortfarande går på knepet där fotomodellerna i reklamen med sensuell röst väser: Because you  worth it!
Så är frågan om det inte är just det som är hela vår problematik idag, att oavsett om det handlar om smink eller vad det nu kan handla om, så tror vi, och somliga tycker säkert att man är värd det också, väl förunnat ungefär, men är vi verkligen det?
Och om vi nu dristar oss till tycka att vi är det, varför i så fall?